Nånting som är läskigt är att växa upp.
När man var lite var allting ändå så lätt. Sen hände nånting, man skulle växa upp och bli stor! Jag tycker att det blev ett enormt steg från sexan till sjuan. Jag tyckte att det var läskigt, man blev tvungen att bli stor.

Samtidigt som var tvungen att växa upp skulle man vara snygg och smal. Det blev lite för mycket för mig, tappade liksom greppet lite. Började må dåligt, körde min egen stil och fick höra det hit och dit. Mådde sämre över att jag var lite annorlunda samtidigt som jag absolut inte ville vara som alla andra.

Nian balla jag ur totalt. Levde på yoghurt och knäckebröd. Folk tjatade om att jag skulle äta vilket bara gjorde saker och ting värre. Jag var ung, vilsen och extremt rädd. Rädd för att jag inte visste vad jag höll på med. Skolan var kämpig, IG varning hit och dit men på nå vis fixade jag till de. Gjorde om nationella både en två och tre gånger. Grinade över pressen och jag var så rädd så att jag höll på att dö för att misslyckas. Men ville väl kanske visa att jag också kunde. Fixade minst G i alla ämnen och hela planen blev ändrad. Från alla möten, tankar på att börja IV till att faktiskt börja inse att jag också kunde börja på gymnasiet precis som alla andra!

Jag blev glad. Hela sommarlovet till ettan svävade jag på moln. Sen blev jag nervös. Bo borta så mycket, nu skulle jag bli tvungen att växa upp ännu mer och klara mig själv - läskigt!
Började ettan, fick fina vänner och livet lekte!

Nu har jag nog vuxit mer än jag själv tror egentligen. Från att tro att jag kommer misslyckas totalt till att faktiskt lyckas!

Om bara några veckor fyller jag arton. Jag måste växa ännu mer. Om ungefär fyra månader flyttar jag till min käraste. Jag måste bli stor på riktig. Men den här gången är jag inte rädd, nu är jag nyfiken på hur det kommer bli!


Julafton 2009...? Gick iallafall i nian.


2012

Känner inte igen mig själv.