Igår låg jag och pluggade teori till ett, måste ju börja nu.
Snart ska jag och pappa åka in till staden. Jag ska köra lite och så ska vi tvätta bilen och handla lite. Sen åker jag ut till min fina polle. När jag kommer hem är det storstädning som gäller, mitt rum är en enda RÖRA! Ska försöka plugga lite sen också, annars blir det en myskväll.


lääänge sen det var sådär västädat...

Har tänkt på en sak, vad ska man ångra och inte ångra?
Vissa saker tycker man att det inte borde ha hänt medan man samtidigt är överlycklig över att nånting annat har hänt. Man agerar olika i olika situationer, vissa gånger borde man kanske ångra hur man har agerat och andra inte. Ska man egentligen ångra nånting alls?
Björn brukar säga att om man inte hade gjort det man har gjort vore allting annorlunda. Visst är det så sant som det kan bli. Visst, man kanke ångrar en fest nån gång men den förändra inte ens liv. Däremot vissa livsviktiga val/handlingar.
Hade jag haft världens självförtoende, mått toppen dag in och dag ut och liksom bara svävat över molnen varenda dag hade jag kanske inte valt Ökna, inte träffat alla underbara människor eller blivit kär.
Nu var det inte så, nu valde jag att "starta om på nytt" vlket blev grymt.

Jag ångrar mycket, många dumma val. Samtidigt ångrar jag ingenting nu när jag har fått ett resultat.
Vissa saker jag har gjort kommer finnas där resten av livet, ärren som finns i både hjärta och själ kommer aldrig läka. Samtidigt är jag så glad och stolt över mig själv att jag vågade ta steget. Det kanske inte löste alla problem men det kommer inte bli sämre!

Kanske ska man inte ångra nånting? Man kanske bara ska tänka att det var dumt, att man lär sig av sina misstag. Även om man kanske inte alltid lär sig av misstagen, gör om dem igen, så lär mig sig iallafall någonting. Kanske tänker man efter en gång innan man sätter sig i samma situation!
Jag har iallafall lärt mig en hel del och vissa saker kommer jag aldrig göra om, jag vet hur dåligt man mår efteråt!
Vissa dagar ser jag positivt på mina misstag och andra dagar orkar jag knappt leva med dem. Det kanske är så det är, man får helt enkelt lära sig att det finns där och att det inte hjälper att springa runt och ånga sig.

Det kommer ta tid men jag tror att det en dag kommer att släppa. När man inser att det bara var nånting man gick igenom.
Kanske har jag fel? Men vad kan man göra nu efteråt? Jo lära sig leva med det.


Alla har vi nån gång vart unga och dumma.

Nånting som är läskigt är att växa upp.
När man var lite var allting ändå så lätt. Sen hände nånting, man skulle växa upp och bli stor! Jag tycker att det blev ett enormt steg från sexan till sjuan. Jag tyckte att det var läskigt, man blev tvungen att bli stor.

Samtidigt som var tvungen att växa upp skulle man vara snygg och smal. Det blev lite för mycket för mig, tappade liksom greppet lite. Började må dåligt, körde min egen stil och fick höra det hit och dit. Mådde sämre över att jag var lite annorlunda samtidigt som jag absolut inte ville vara som alla andra.

Nian balla jag ur totalt. Levde på yoghurt och knäckebröd. Folk tjatade om att jag skulle äta vilket bara gjorde saker och ting värre. Jag var ung, vilsen och extremt rädd. Rädd för att jag inte visste vad jag höll på med. Skolan var kämpig, IG varning hit och dit men på nå vis fixade jag till de. Gjorde om nationella både en två och tre gånger. Grinade över pressen och jag var så rädd så att jag höll på att dö för att misslyckas. Men ville väl kanske visa att jag också kunde. Fixade minst G i alla ämnen och hela planen blev ändrad. Från alla möten, tankar på att börja IV till att faktiskt börja inse att jag också kunde börja på gymnasiet precis som alla andra!

Jag blev glad. Hela sommarlovet till ettan svävade jag på moln. Sen blev jag nervös. Bo borta så mycket, nu skulle jag bli tvungen att växa upp ännu mer och klara mig själv - läskigt!
Började ettan, fick fina vänner och livet lekte!

Nu har jag nog vuxit mer än jag själv tror egentligen. Från att tro att jag kommer misslyckas totalt till att faktiskt lyckas!

Om bara några veckor fyller jag arton. Jag måste växa ännu mer. Om ungefär fyra månader flyttar jag till min käraste. Jag måste bli stor på riktig. Men den här gången är jag inte rädd, nu är jag nyfiken på hur det kommer bli!


Julafton 2009...? Gick iallafall i nian.


2012

Känner inte igen mig själv.

Telefonen ringer, ser att det är han som ringer, blir varm och glad. Nu känns allting lättare, även om jag fortfarande har en klump i magen kan jag tränga bort den där kvävande känslan och istället bara tänka på honom!


Han gör mig varm, glad och totalt galen!
Är tokkär i grabben helt enkelt.

Allt snurrar i huvudet, allt gör ont.
Känns som att något sakta kväver mig.
Jag orkar snart inte mer.


Så svag utan alla stöttande ord.
Utan mina fina vänner som lyssnar.
Utan han den vackra som alltid säger och
gör så bra saker som gör att jag orkar.

Nu har jag sovit tio timmar och är pigg!
Idag ska vi åka in till stan en snabbis och fixa lite grejjer sen åker vi vidare till mormor och morfar. Jag ska plugga en massa och får se om jag hinner rida, okej det kommer jag inte hinna med allt plugg. Kill me.



Nu ska jag peta i mig lite frulle och börja plugga, duktigt.